
Varvets hårda seedningsregler hindrade mig dock från att starta i kompisen startgrupp och lösningen blev helt enkelt att jag med en synnerligt trovärdig nummerlapp, om än med samma startnummer som någon annan, skuttade in i startgrupp 1 B och knatade iväg med alla andra, hederliga löpare. Till mitt försvar vill jag dock säga att jag varken tog vatten eller någon blöt svamp från arrangörerna och att jag 800 meter före mål vek av in på en parkering istället för att springa in i målfållan och belönas med publiken påhejningar. Efter maran, som är ett helt annat kapitel, ansågs jag god nog för att seedas in i de främre startgrupperna och sedan dess (2006) har jag troget betalat in min startavgift och mottagit värmande tillrop de sista hundra meterna på Göteborgs Varvet. Lite skamsen är jag dock, för jag inser nu att det jag gjorde var både lite tjyvaktigt och omoraliskt, men där och då tyckte jag inte att jag hade något val... Hrmmm... Jag tycker nog fortfarande inte att jag hade något val, vid närmare eftertanke... Nåväl, mitt brott måste väl ändå vara preskriberat nu? Annars, för att citera en stor människa, "är jag beredd att ta mitt straff".
Så, detta betalande år ser jag fram emot att plåga mig så mycket jag bara kan, med enda syfte att få stå kvar i min surt förvärvade tidiga startgrupp! Frågan är nu bara; ska jag ha tuppkamsperuken från Tyskland på mig eller inte under min årliga språngmarsch runt staden på baksidan?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar