Årets Göteborgsvarv gick tämligen planenligt och att döma på såväl banrekord i både dam- och herrklassen och på den blygsamma placeringen min annars ganska braiga tid gav så var jag inte ensam om att lyckas hålla skaplig fart den dagen. 1.33.30 klockades jag på och jag kunde inte annat än vara nöjd med den tiden. I startfållan lyckades jag och min snabbe kollega slutligen enas om vilket handicap jag skulle få i vår middagstävling, även om jag inte kände mig helt bekväm i att bara få 7.45 minuter till godo på honom. Speciellt inte eftersom han sprang exakt 7 minuter snabbare än jag på 15-kilometersloppet några veckor tidigare. Jag gjorde så gott jag kunde och det räckte, mycket braigt! Jag hade till och med skrapat hem den där måltiden om jag hade gått med på ett 7-minutershandicap,jo jag tackar!
På onsdagen var det dags att ställa upp för löparsektionen på jobbet och deltaga i Vårruset (eller Vår Ruset som det tydligen heter men som det tar emot att skriva). Det är något visst med kortare distanser och det var med skräckblandad förtjusning och med inte helt återhämtade lår som jag ställde upp på startlinjen sida vid sida med Anna Haag. Jag uppmärksammade dock varken henne eller hennes fotande snubbe förrän på målrakan, när speakern talade om att den duktiga skidåkaren även var en bra löpare och hade vunnit dagens Vårrus. Jag var inte ens i närheten av varken skidåkarens tid eller en pallplats, men jag putsade till mitt pb på 5k en aning. Lite besviken är jag dock på att jag inte lyckades klämma mig i mål under 20 minuter, som för min del helt klart är något av en önskegräns att passera under.
Nu är det cykel som ska gälla för hela slanten och jag känner mig redan äckligt stressad över den kommande Vätternrundan. Detta får verkligen bli sista gången - jag orkar inte mer!!!
På onsdagen var det dags att ställa upp för löparsektionen på jobbet och deltaga i Vårruset (eller Vår Ruset som det tydligen heter men som det tar emot att skriva). Det är något visst med kortare distanser och det var med skräckblandad förtjusning och med inte helt återhämtade lår som jag ställde upp på startlinjen sida vid sida med Anna Haag. Jag uppmärksammade dock varken henne eller hennes fotande snubbe förrän på målrakan, när speakern talade om att den duktiga skidåkaren även var en bra löpare och hade vunnit dagens Vårrus. Jag var inte ens i närheten av varken skidåkarens tid eller en pallplats, men jag putsade till mitt pb på 5k en aning. Lite besviken är jag dock på att jag inte lyckades klämma mig i mål under 20 minuter, som för min del helt klart är något av en önskegräns att passera under.
Nu är det cykel som ska gälla för hela slanten och jag känner mig redan äckligt stressad över den kommande Vätternrundan. Detta får verkligen bli sista gången - jag orkar inte mer!!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar