Resultat av Den Tunga Perioden

Den Tunga Perioden börjar lida mot sitt slut och effekten av den har varit helt makalös! Eller, ja, nu låter det som att effekten enbart var av godo, men faktum är att den mest synliga förändring jag noterat är att de digitala siffrorna på vågen inte längre börjar på 5... Jag har gått över både min normalviktsgräns och min Aldrig Mer Över-vikt under Den Tunga Perioden! Om det enbart vore ett resultat av min grymma styrketräning, så skulle det månne vara acceptabelt, men dess värre kan det möjligen också bero på t ex:


1) Månadskort på SL = bussåkning på sträckor som blott tar tio minuter att promenera.

2) Överdrivet svullande av såväl godis som mat.

3) För lite löpning & cykling.


Av godo har dock Den Tunga Perioden medfört att min vilja att styrketräna har ökat avsevärt samt att mina ärtor till muskler, enligt mig själv - ej i samtycke med min sambo, vuxit en aning och samtidigt blivit lite mindre porösa. När denna vecka är slut passar jag samtidigt på att avsluta Den Tunga Perioden, hänger på mig min överdrivet neongula jacka, stoppar näbben i näbben och börjar jaga kilometrar. Och femman på vågen...


För drygt sex år sedan hittade jag i mina gömmor ett fotografi föreställande mig själv. Jag var på vintersemester på någon Kanarie-ö och att döma av min tämligen mjölkfärgade hy hade jag nyss påbörjat min vistelse på ön. Jag var klädd i ett par till modellen inte helt tajta, men ganska korta shorts och ett linne vars färg gjorde att plagget nästan tycktes vara sammansmält med min hud. Som grädde på det smörkryddade moset hade jag på ryggen en ful ryggsäck med reklamtryck och på fötterna bar jag ett par rejäla, reflexförsedda löparskor i storlek 40. Att en turist alltid verkar ha en stark vilja klä sig osmakligt är något som verkligen fascinerar mig, men när jag stod där och betraktade fotografiet av mig själv var det faktiskt inte min utstyrsel som fick mig att förskräckt rygga bort från bilden, utan min kropp. Eller snarare min kroppshydda! Jag har aldrig varit direkt tjock, men på den semestern balanserade jag helt klart i alla fall på toppen av mitt viktrekord och det var svindlande nära att jag hade kvalificerat in i överviktskvoten. Vid tidpunkten för när jag hittade fotografiet hade jag halkat tillbaka till rätt första siffra på vågen, men bilden gav mig en rejäl tankeställare om hur det kan gå när såsen blir gräddigare, godisskålen större och promenaderna byts ut mot 1:ans, 3:ans och 4:ans buss. Fotot hade jag under en längre period fastsatt på en spegel, så att jag kunde påminnas om hur det (läs: jag) kan gå (upp) om jag inte lägger band på mina vanor och ovanor. Det är också minnet av det fotot, som numera ligger begravet i någon låda på okänd plats, som gör att jag nu känner mig stressad över att sexan återigen är första siffran på vågen. Och för att jag ju ser mig som en löpare och cyklist som inte har tid att släpa runt fem kilo i onödan, inte om jag ska lyckas pressa mig under 40 på milen eller trampa runt den där sjön på mindre än ett halvt dygn. För nu är det det jag kör för! Bland mycket annat...