Våren ÄR här!

En kille på jobbet sa igår att våren är här. Jag trodde också det när jag igår släpade upp den dammiga olyckscykeln med fotbroms och korg från källaren och för första gången i år cyklade till jobbet. Genom brunaktiga moln uppvirvlade ur drivorna av sand som fortfarande ligger kvar på gatorna stretade jag på så pass i den konstanta motvinden att jag blev varm under min halvvintriga jacka. När jag i ett försök att kyla ner mig en aning drog av mig handskarna stelnade fingrarna till nästan omedelbart av den fågradiga luften. "Solen värmer i alla fall" tänkte jag muntert och kisade upp mot den blå himlen och den bländande solen som de senaste månaderna knappt vågat sig fram bakom alla grå moln. "Imorgon är det nog varmare och lite mer vårigt."

Dagens lediga dag hade jag tidigare i veckan bestämt mig för att fylla med ett intervallpass. I mitt vårrus, som av någon outgrundlig anledning faktiskt inte mattades av under min blåsiga cykeltur utan snarare blossade upp under kvällen då jag märkte att det fortfarande var ljust ute 17.30, kände jag att träning på bana låg rätt i (års-)tiden. Jag drömde mig tillbaka till hösten och mindes när vi sprang där, i kortbyxor och linne och svettades i värmen*. Trodde jag möjligen att våren skulle skynda på om jag mäktade med att ta mig iväg till löparbanan? Ja, det trodde jag och klädde muntert på mig mina vårlöparkläder. För säkerhetsskull eller av gammal (vinter-) vana drog jag dock på mig en mössa innan jag joggade iväg mot IP. Mössan skulle omedelbart visa sig vara ett synnerligt klokt beslut!

Det var så in i bomben inte vår! Mörka moln turades om att skymma den knappt värmande solen och ned från mörkret kom någon slags nederbörd, en blandning mellan hagel, snö och dyckert stack mig i ögonen varje halvvarv. På ett öde IP, på banan runt den tomma, gulbruna fotbollsplanen, sprang jag varv efter varv. Själv. Ingen Helena med det Fantastiska Löparsteget att jaga utan att någonsin komma ikapp, inga skolbarn på idrottsdag att veja för och inga fotbollsspelare som sköt bollar på mig. På löparbanan låg fortfarande snöhögar som gjorde att varje varv blev lite längre än 400 meter. Varför hade de inte kört bort den snön till slottet och spåret därrunt? Min ambition när jag begav mig iväg mot IP var att köra sex stycken ökande femhundringar med en minuts vila mellan varje, alltså springa 300 meter i ett tempo och sedan öka de sista 200. Med höstens tider memorerade i hjärnan började jag mitt träningspass i med-, sid, och motvind och avverkade sakta men säkert set efter set. Jag lyckades inte riktigt hålla de tider som jag hade tänkt, men däremot övertalade jag mig själv till att köra åtta set istället för planerade sex set.

Min löpupplevelse i allt för tunna kläder, i blåst och någon slags nederbörd, var verkligen så långt ifrån vårlik det går att komma. Så sitter jag då här i soffan och blickar ut genom fönstret. Klockan är halv fyra på eftermiddagen och solen, där den hänger på en klarblå himmel, når fortfarande in på vår innergård. "Nu är det verkligen vår" tänker jag glatt. Är det inte fantastiskt vad lätt man glömmer och är det inte otroligt hur ofta man förskönar ett minne? Som tur är tycker jag, för det innebär att när jag går till tunnelbanan 6.15 imorgon så kommer jag att förvånas över hur ljust det är ute och konstatera, för typ tjugonionde gången, att våren verkligen är här!

*Om jag tänker efter riktigt noga så tror jag inte att våra IP-pass i höstas badade i vare sig sol eller värme, men det är ju så det är med minnen - de blir alltid lite bättre i det ögonblick som de övergår från realtid till minnestid.