Helgarbetets baksida - och framsida

Helgen har präglats av arbete och inte mycket annat. Inget annat alls faktiskt, om inte planlöst irrande efter öppna matställen där jag kunde få mig en lunch- och middagsbox räknas. Jag har beslutat mig för att de helger som jag jobbar ska jag inte träna alls. De helgerna fungerar då dels som återhämtningshelger där kroppen får vila från fysisk träning, men även som en mental återhämtning då jag laddar upp suget för träning. Som den elitidrottare jag inte är har jag stundtals aningen svårt att motivera mig till att träna, men genom att ta dessa i förväg bestämda träningsuppehåll hoppas jag kunna hålla träningslågan vid liv bättre.

Så, i förmiddags kände jag ett underbart skönt träningssug och stärkt av min gröt- och fröfrukost hoppade jag i min gymdräkt och släntrade iväg till träningslokalen. Där körde jag ett intensivt pass med multiset och många repetitioner. Tiden med tunga vikter är över tills vidare och även om Mannen i Glasburen inte ingav mig något större förtroende så ska jag följa hans råd och inte träna så mycket ben. Visserligen lär jag behöva lite att trycka med på min resa runt Sveriges näst största pöl, men jag hoppas att många mil i sadeln kommer att hjälpa mig i alla fall några mil. Min långa, hårda kamp mot att få leva i något som kan liknas med en löparkropp har börjat och förutom att inte träna tungt på gymmet måste jag onekligen också öka på mängden löpträning.

Så, efter att jag gett vissa muskler en omgång lunkade jag tillbaka hem, bytte gymdräkten mot löparkostymen och nollställde klockan. Jag har en slags romantiserad föreställning om att löpning alltid ska ske i solsken, längs vägar kantade av lummiga träd fyllda med sjungande småfåglar i. Att då kliva ut ur porten, in i trafikbullret på Fleminggatan och jogga iväg in i ett grått dunkel, längs gator övertäckta av framtinat grus, orsakar lätt en frontalkrock med mina fantasier. Det brukar ta omkring två minuter innan jag funnit mig tillrätta i min verklighet, innan jag inser det fantastiska i att springa där på trottoaren och hålla andan varje gång jag svävar förbi en av alla omkringströvande rökare. Det ger en kick att vara den duktiga, den som vårdar sin kropp genom hälsosamt beteende. Sedan rullar det bara på. Sol eller grådis, fåglar eller bilbuller spelar egentligen ingen större roll när jag väl kommit iväg. Faktum är att komma hem dyblöt och huttrandes efter ett långpass i hällregn kan skänka större tillfredsställelse än vad en solskensrunda i kortbyxor och linne gör, även om jag i det stora hela uppskattar det sistnämnda mer. Dagens gråmurriga löprunda skulle kunna kallas Betongsvängen eller Avgasrundan, då den stora delar går rakt under eller bredvid Essingeleden. Kanske inte helt ultimat sett ur ett luftföroreningsperspektiv kopplat till tung andhämtning, men av någon anledning gillar jag att springa där. Det är verkligen så långt ifrån min romantiserade syn på löpning som det kan komma, men kanske är det just därför jag trivs att springa i den där gråa, ruffiga miljön som är det absoluta uttrycket för infrastrukturens baksida, för att det blir just kontrasternas kontrast.

Baksida eller framsida, olika sidor av samma mynt eller vilken klyscha man väljer att slänga sig med så är det i slutänden ändå precis så det är, hur jag väljer att se på en sak. Jobbar jag så mycket att jag inte har tid till att träna eller passar jag på att återhämta mig under de dagar som jag arbetar mycket för att sedan efter de intensiva dagarna på jobbet vara långt mer motiverad till att träna än jag var innan? Är det jobbigt att gå ut och springa när regnet öser ner eller kan jag redan innan löpturen plocka fram känslan av välbehag som jag vet kommer infinna sig i mig när jag kommer tillbaka efter löpningen i regnet?

Nu sitter jag nöjd över att helgens arbetspass är avklarade och att mina batterier blev så uppladdade att jag idag lyckades ta mig både till gymmet och ut på en bra löptur mellan betongpelarna. Den goda sidan av myntet - av min turkrona som bara har bra sidor.