Premiär x 2

Förra veckan gjorde jag min debut i en löparklubb. Jag följde med en kollega som nosat upp klubben i fråga, tränat med dem ett antal gånger och talat sig varm om sin upptäckt. Tanken att gå med en löparklubb har nuddat mitt medvetande ett antal gånger, men jag har aldrig fångat in tanken och arbetat igenom den. När nu min kollega hade tagit steget och var nästintill eld och lågor över sina nya erfarenheter så hängde jag, utan större eftertanke, med till en träning.

Jag har under många år ägnat mig åt lagsport och fram tills dess att jag passerade 25-årsstrecket var samlingar med laget flera gånger i veckan en självklarhet för mig. Samtliga lag jag spelat med har varit fogliga, generellt väldigt träningsvilliga och sällan opponerade sig någon av spelarna mot de direktiv som en tränare gav. Trots detta, eller möjligen på grund av de många år som passerat förbi sedan Min Tid Som Lagmedlem, blev jag i det närmaste förstummad över alla människor som samlats där på löparklubben för att underkasta sig en annan människas befallning och springa precis så länge de blev tillsagda att springa. Jag har själv inga problem med att göra det, men det förvånade mig att det fanns så många andra som heller inte motsade sig en sådan order. Så vi sprang och vi sprang och vi sprang. Intervaller över en lång bro. De som skulle springa lopp kommande helg sprang ungefär 450-metersintervaller och de övriga sprang drygt det dubbla. Fördelen med att springa på kommando i en löparklubb är, att om man har någon stolthet som löpare så viker man inte med sig och sannolikheten att man verkligen tar ut sig blir därför avsevärt större än om man lunkar på i sin ensamhet längs ett promenadstråk. Jag tyckte verkligen att träningen var jätterolig (hur "rolig" intervallträning nu kan vara...) och jag var som sagt väldigt fascinerad över att vara omgiven av så många människor som så gärna ville springa. Det var verkligen häftigt! Annars känns det ofta som att jag är den enda löparen i världen och att folk som jag möter på mina intervallpass studerar mig som vore jag en dåre. Nu var vi som ett lag. Eller, inte som ett lag - jag tror faktiskt att det var ett lag.

Söndag förmiddag. 11.00 egentligen men detta var helgen då alla förlorade en timme till förmån för ljusare kvällar, så när jag väl stod där på startlinjen var klockan 12.00, på riktigt. Grått, ett fåtal plusgrader, ingen vind att tala om. Jag - fortfarande nästan två kilo för tung i relation till förra årets löparvikt, nästan tio kilo för mycket jämfört med hur en Under 40-löpare bör se ut. På fötterna mina nya löparskor och i handen min lilla vattenflaska som jag envisas att bära runt på lopp efter lopp. Har jag verkligen inte förstått att man får ta av vattenmuggarna som står uppställda på bord här och var längs med samtliga moderna lopp? Knöt om skorna ett antal gånger där jag stod i fållan, försökte strecka ut vaderna som jag tyckte kändes lite spända. Tittade mig omkring och såg alla dessa klubbmedlemmar, som säkert allihopa springer när någon säger åt dem att springa. Precis som jag, typ.

När det gäller min fysiska förmåga har jag faktiskt ganska god självkännedom, även om det ofta innebär viss besvikelse då jag sällan överraskar mig själv med oväntat bra resultat. Mitt mål inför Premiärmilen var egentligen bara att genomföra loppet, att få känna tävlingsmomentet och få ett avstamp inför våren och sommaren. Dock visste jag ganska exakt vilken tid jag kunde förvänta mig, men jag tror att jag inte ville uttala den tiden inför någon eftersom jag egentligen vill springa betydligt snabbare på milen. Jag klarade mig precis under mitt något difust utformade mål, men då det innebar att jag var tre-fyra minuter från mitt egentliga mål med löpningen var jag inte helt nöjd med min insats. Men, som min kloka sambo sade till mig efter ett lopp förra året "Du kan inte alltid springa snabbare och slå personbästa i varje lopp" och visst ligger det en del sanning i det, tyvärr.

Nåväl, premiären i löparklubb är gjord och säsongens första lopp är avverkat. Idag tog jag fram min gamla mtb och tog en runda för att se om sopmaskinen hade haft sin premiär för året. Det hade den inte, men jag hoppas att den snart tittar fram för jag vill nöta asfalt med racern.