Insikt av livlinan

Jag har ett rep i garderoben. Inte bara ett rep, men bland annat. Om man söker riktigt långt in kanske det till och med ligger ett eller annat kadaver där inne, men det är inget jag direkt känner till eller i alla fall vill kännas vid. Men mitt rep, det tänker jag på då och då, speciellt de nätter då jag ligger och vrider mig i sömnlöshet med tankar som för mig tvärs och kors och håller mig på behörigt avstånd från John Blund. Det är då som jag funderar över saker så som hur utlämnande det är att ge ut lägenhetsnyckeln till hantverkare eller kalkylerar på risken jämfört med förtjänsten av att sätta sig i en taxi körd av en främmande man. Däremellan ligger jag och småsniffar och tycker mig känna lukt av brandrök. Jag skulle inte kalla mig paranoid, bara beräknande och kanske lite överdrivet analyserande. Mitt rep då, där det ligger i garderoben, har jag tänkt att jag kan använda om det börjar brinna. Istället för att hoppa 10 meter rakt ner i asfalten kan jag då lugnt och metodiskt fira ner mig med hjälp av mitt jättelånga, nästintill oanvända rep.

Anledningen till att jag har ett rep i garderoben är i första hand inte för att jag är paranoid, vilket jag ju heller inte är, utan för att jag tidigare ägnade en del tid åt klättring. Det är en fantastiskt känsla att klättra och jag önskar att jag kunde förmå mig att återuppta den träningsformen. Utöver den fysiska träning som klättring ger, fungerar den även meditativt och avslappnande. När jag klättrar leder som ligger precis på gränsen till vad jag klarar av krävs från min sida full koncentration, annars blir jag, i bästa fall, hängandes i garderobsrepet. Dessutom krävs det en pålitlig repkamrat som står på marken och håller repet, min livlina, lagom hårt. Anledningen till att jag inte längre klättrar är att jag saknar en sådan trogen människa i vars händer jag kan lägga mitt liv. Eller så har det kommit att bli min ursäkt för att jag inte har tid, eller att jag inte törs, eller att jag... Om jag verkligen vill klättra, så tror jag i ärlighetens namn inte att min avsaknad av repkamrat är ett olösligt problem. Däremot är det enkelt att skydda sig bakom ett problem och ursäkta sig med det som förklaring till varför saker och ting inte blir gjorda. Ett generellt beteende som jag tror att jag, ofta omedvetet, har och ger uttryck för vid allt för många tillfällen.

Nä, nu ska jag krypa in och hämta mitt rep och låta det komma till användning i mer än min rökiga fantasi. Det är dags att rannsaka mig själv och klargöra vad jag vill göra och vad av det som jag allra helst vill göra. Rangordna och prioritera, annars riskerar jag att missa saker som jag verkligen vill uppleva, bara för att det flyter ihop i en grå massa tillsammans med andra saker som jag kanske eventuellt vill göra litegrann.

Förresten, det är givetvis inte jag på bilden utan Josune Bereziartu, en av världens absolut bästa klättrare. Hon mäter 174 centimeter barfota och väger 51-54 kg beroende på vilken typ av klättring hon utövar för stunden. Jag undrar vad Mannen i Glasburen skulle säga till henne om hon stegade in i hans bås?