Vårkänning

Vårtecknen stod under mitt långpass i eftermiddags som spön i backen. Blommorna (krokus, snödroppar eller vad det nu var - förlåt mamma!) neg glatt åt mig i sina södersluttningar. Jag hade för första gången i år mina tunna, långbenta tights utan vare sig underställ eller korttights under, varken mössa eller vantar och dammet satt som ett smäck i lungorna. Jag kände en stark drift att springa förbi cykelvägarna som leder ut mot Ekerö för att se om sopmaskinen hade varit där och jobbat. Det hade den! Glädje!!! Min lediga fredag verkar innehålla en efterlängtad cykelpremiär, äntligen! Men, är man* solskenscyklist så är man*. Då går det inte för sig att harva runt på grusiga vägar, klädd i lager på lager på lager för att hålla kylan utanför kroppen. Nej, då väntar man* vackert på värmen och när cyklingen sedan äntligen blir av så njuter man* stenhårt, samtidigt som man* våndas över att formen är som den är, det vill säga illa.

Efter min löpning travade jag iväg för att möta upp en kompis. Vårkänslorna som under löppasset bubblat upp i mig nära på rann över när jag kände doften av en kolgrill. Snacka om vårlukt! Sedan gick jag ytterligare några steg i riktning mot vårdoften och insåg att det var den grekiska restaurangen som grillar sina köttabitar på vårkol året runt som orsakade överflödet av årstidsflödet. Nåja, det gjorde mig just ingenting. Det är ju ändå vår. Nästan.

(*Man är i vanlig ordning jag, f.y.i.)