Konsekvensen av ett impulsköp

För några år sedan införskaffade jag en racer, en Bianchi med komponenter av de enklaste slag. Jag köpte den för en spottstyver av en kompis, som inte hade låtit den gröna lilla cykeln rulla allt för många mil och förmodligen aldrig cyklat den genom ett regn. Den var en så kallad instegscykel och för min del gjorde den verkligen skäl för det namnet. Jag stegade in en för mig ny värld och blev sedan fast i landsvägscyklingens underbara asfaltsträsk!

I höstas råkade jag snubbla in på en cykelaffärs hemsida just när där utannonserades en racer som föll mig alldeles förträffligt bra i smaken och inte många minuter senare stod jag i den fysiska butiken på Södermalm. Jag hade något nästintill maniskt i blicken när jag ivrigt sökte av butikens cykelutbud och försökte finna fyndet som jag en dryg kvart tidigare sett på nätet. Även om det tog en för mig förlängd lunch för att någon butikens personal skulle skruva ihop cykeln och sedan låta mig prova ut inställningarna i några minuter, så tar jag mig friheten att påstå att jag gjorde ett impulsköp. Eller så kommer jag undan det skamfyllda begreppet eftersom att köpet kan ses som summan av flera månaders relativt regelbundna surfande på diverse cykelsajter... Vad det dock definitivt var, var ett steg, eller snarare tramptag, närmare den skrämmande startlinjen i Motala. Jag brukar stå vid mitt ord och så verkar jag även göra denna gång. Jag vet nämligen med mig att jag som Bianchiägare vid flera tillfällen, till flera olika människor, yppat att jag minsann skulle anmäla mig till Vätternrundan den dagen jag köpt en bättre cykel. Nu skrev jag dock inte in mig i startlistan samma dag som jag rullade hem min splitternya Columbus från Södermalm (brutet löfte), men tydligen så skötte en kompis den administrativa delen under hösten och den 13 juni är det tänkt att jag ska rulla iväg tillsammans med tusentals andra cyklister (åtgärd av det brutna löftet). De nya anmälningsreglerna gör det inte längre möjligt att sälja sitt startbevis, vilket innebär att om jag inte kör loppet har jag betalat för inget alls och snål som jag är så är det bara att trampa på!

Ett annat löfte som cykelköpet egentligen tvingar mig till, fröken Hon Som Står Vid Sitt Ord, är att cykla från Stockholm till Umeå. Enligt en gammal överenskommelse mellan mig och en kompis skulle vi två cykla till Umeå så snart jag köpt en racer och alltså borde resan redan vara avklarad. Jag har dock ett vagt minne av att jag, liksom i Vätternrundanlöftet, slängde in en brasklapp om att jag skulle ha en bra racer innan vi begav oss iväg norrut. Det som förvånar mig är att allt hängde på mig och mina cykelinköp. Väninnan som skulle trampa tillsammans med mig har nämligen varken cykel eller cykelvana och är heller inte världens mest träningsvilliga. Jag tror dock att hon tyckte att hon skulle klara sig bra, trots allt hade hon ju pluggat ihop med två elitcyklister, varav den ena till och med hade varit inneboende hos hennes föräldrar. Antagligen tyckte hon sig ha väldigt starka, nästintill blodsliga, band till honom, så hon hoppades väl på att få låna både cykel och syreupptagningsförmåga av honom. Nåväl, jag kommer verkligen inte påtala denna gamla dammiga överenskommelse för vare sig henne eller någon annan. Cykla till Umeå - det måste ju vara uppför hela vägen, det ser man ju på kartan!