Åldern vs Träning

Jag är 33 år och anser mig vara i förhållandevis god fysisk form. Om man skulle rada upp alla 33-åriga kvinnor i Sverige och placera den med bästa fysiska formen längst till vänster och sedan fylla på utifrån kvinnans fysiska form, så tror jag att jag skulle stå väldigt långt åt vänster. Ganska väldigt mycket åt vänster, faktiskt. Sedan fick jag syn på detta: http://www.aftonbladet.se/kropphalsa/article4209703.ab Plötsligt insåg jag att om alla 72-åringar skulle stuvas in i samma rad, så skulle jag få maka mig minst ett steg år höger. Vilket fantastiskt bevis på att det aldrig varken är för sent att börja träna eller dags att lägga av! Wanja, jag diggar dig fett! Så, för min del återstår nu att se hur många armhävningar jag, 33-åringen, klarar av att göra! Kanske klarar jag hälften, men förmodligen gör jag inte inte ens det.

Idag genomförde jag ett tempopass utomhus för första gången på flera månader. Små, vassa snöflingor stack mig i ögonen när jag lommade iväg mot Karlbergs 4-kilometersslinga, där jag skulle plåga mig runt på det snöklädda underlaget. Innan jag kollade tiden efter första kilometern tyckte jag att steget kändes bra och farten anständig, men efter ett öga på uret insåg jag att det gick väldigt sakta. Tempot förblev ungefär det samma hela varvet och vid målgången kunde jag lite surt konstatera att den usla tiden förmodligen snarare berodde på dålig form än bakhalt och näbb i näbben, även om jag försökte intala mig att de två faktorerna påverkade tiden, om än så lite. Fördelen med att göra ett så dåligt träningspass är att jag blir revanschlysten och taggad inför nästa dust med mig själv och att jag bara kan förbättra mig, då botten i det närmaste är nådd.

Denna vecka är mitt schema väldigt luftigt och det finns nästintill obegränsat med tid för träning. Jag känner mig idag både utvilad (fantastisk känsla en grå måndag!) och träningssugen, så nu håller jag tummarna för att jag behåller den statusen i första hand veckan ut, men för all del gärna längre ändå.