Jag kan ha nämnt det tidigare, att jag ibland är en aning skrockfull och därför vill jag inledningsvis värja mig mot att rubriken snabbt blir ogiltig om jag inte skyndar mig att säga "peppar, peppar, tvi-tvi, ta i trä!" Men, det känns faktiskt som att jag har återfunnit motivationen till att träna hårt och målmedvetet, istället för att bara lalla mig igenom pass efter pass. Eller ja, definitionen "hårt och målmedvetet" är givetvis hård träning med mina mått mätt, men all träning sker ju som bekant utifrån en själv och inte utifrån någon annan.
När jag någongång under hösten hastig och lustigt inte längre orkade träna mig riktigt trött längre, tog jag beslutet att bara låta träningen bero. Istället för att gråta mig igenom mina förutbestämda intervallpass och hårda tempolopp, gav jag mig själv tillåtelse att strunta i planerna och göra som jag kände för just den dagen och stunden. Planerade löppass byttes ibland ut mot styrka på gymmet och de tidigare strikta gympass med fokus på två muskelgrupper per pass blev multiövningar där många muskelgrupper fick glädjen att arbeta tillsammans. Några månader har nu dragit förbi utan att mängden träning sjunkit avsevärt och plötsligt känner jag att det är dags att skruva upp tempot. Jag kan inte sätta fingret på exakt vad som återgav mig motivationen, men möjligen kan det ha ett samband med det snackpass jag och en kollega i veckan körde runt sjöarna i Sumpan, då jag gick i mål tämligen utschasad på en tid som var sämre än bedrövlig. Jag kände att "nu får det faktiskt vara nog! Jag kan ju så mycket bättre än detta!" Som en viss höjdhoppare vid upprepade tillfällen uttalat: "jag har mer inom mig" kände jag att det är slöseri med tid att inte köra på hårdare när jag väl tränar. Loppen som ska springas och cyklas ska genomföras och då är det väl trevligare att göra detta med vetskapen om att jag är välförberedd och rustad inför det jag står inför, inte sant?!
Idag körde jag 1000-meters intervaller på löpbandet och känslan när jag, genomsvettig och på skakiga ben, klev av bandet var oslagbar. Det är så himla skönt efteråt!!! Dessutom tyckte jag faktiskt att det var kul (är "kul" verkligen rätt ord och är det verkligen jag som säger detta?!!) att köra passet. Jag gillar liksom exaktheten med löpbandet. Enkelheten och bekvämligheten att ställa in en fart, bestämma hur länge det tempot ska hållas och sedan bara stå där och mata steg. Fantastiskt ju! Jag mäktade till och med med att köra en bonusintervall, ett beslut som jag tog efter att jag avverkat den sjunde intevallen på vilken jag skruvade upp farten ytterligare sista 400. Min kollega som jag sprang med runt sjöarna sa förresten att han hade kört åtta stycken 1000-metersintervaller på bandet häromdagen... Vilket sammanträffande att jag råkade få ihop samma mängd som han fick...
Nu blir det bara bättre! Underlaget utomhus kommer de närmaste månaderna bli bättre och bättre och den bedrövliga tiden jag åstakom runt de två sjöarna kommer sannolikt kapas inom kort. Jag åker snart iväg till värmen (dock ovanligt kyligt där nu - må det vända!) och får då chansen att springa i kortbyxor och linne i några dagar. Efter det står vitsipporna snart i blom runt Ursviksspåren och sopbilarna börjar sakta men säkert avlägsna punkteringsobjekt från cykelbara asfaltsytor.
Livet är helskönt!!!
När jag någongång under hösten hastig och lustigt inte längre orkade träna mig riktigt trött längre, tog jag beslutet att bara låta träningen bero. Istället för att gråta mig igenom mina förutbestämda intervallpass och hårda tempolopp, gav jag mig själv tillåtelse att strunta i planerna och göra som jag kände för just den dagen och stunden. Planerade löppass byttes ibland ut mot styrka på gymmet och de tidigare strikta gympass med fokus på två muskelgrupper per pass blev multiövningar där många muskelgrupper fick glädjen att arbeta tillsammans. Några månader har nu dragit förbi utan att mängden träning sjunkit avsevärt och plötsligt känner jag att det är dags att skruva upp tempot. Jag kan inte sätta fingret på exakt vad som återgav mig motivationen, men möjligen kan det ha ett samband med det snackpass jag och en kollega i veckan körde runt sjöarna i Sumpan, då jag gick i mål tämligen utschasad på en tid som var sämre än bedrövlig. Jag kände att "nu får det faktiskt vara nog! Jag kan ju så mycket bättre än detta!" Som en viss höjdhoppare vid upprepade tillfällen uttalat: "jag har mer inom mig" kände jag att det är slöseri med tid att inte köra på hårdare när jag väl tränar. Loppen som ska springas och cyklas ska genomföras och då är det väl trevligare att göra detta med vetskapen om att jag är välförberedd och rustad inför det jag står inför, inte sant?!
Idag körde jag 1000-meters intervaller på löpbandet och känslan när jag, genomsvettig och på skakiga ben, klev av bandet var oslagbar. Det är så himla skönt efteråt!!! Dessutom tyckte jag faktiskt att det var kul (är "kul" verkligen rätt ord och är det verkligen jag som säger detta?!!) att köra passet. Jag gillar liksom exaktheten med löpbandet. Enkelheten och bekvämligheten att ställa in en fart, bestämma hur länge det tempot ska hållas och sedan bara stå där och mata steg. Fantastiskt ju! Jag mäktade till och med med att köra en bonusintervall, ett beslut som jag tog efter att jag avverkat den sjunde intevallen på vilken jag skruvade upp farten ytterligare sista 400. Min kollega som jag sprang med runt sjöarna sa förresten att han hade kört åtta stycken 1000-metersintervaller på bandet häromdagen... Vilket sammanträffande att jag råkade få ihop samma mängd som han fick...
Nu blir det bara bättre! Underlaget utomhus kommer de närmaste månaderna bli bättre och bättre och den bedrövliga tiden jag åstakom runt de två sjöarna kommer sannolikt kapas inom kort. Jag åker snart iväg till värmen (dock ovanligt kyligt där nu - må det vända!) och får då chansen att springa i kortbyxor och linne i några dagar. Efter det står vitsipporna snart i blom runt Ursviksspåren och sopbilarna börjar sakta men säkert avlägsna punkteringsobjekt från cykelbara asfaltsytor.
Livet är helskönt!!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar