Under dagarna i Underbara Åre uppenbarade sig plötsligt (ytterligare) en självinsikt för mig och för en gångs skull kom den inte som ett otäckt eller skrämmande konstaterande om något som jag helst inte vill veta om mig själv. Nej, denna gång svepte insikten in över mig och lade sig som ett härligt, fluffigt fetvadd över hela mitt medvetande och min existens. Nu tar jag kanske i nästan så jag spricker, som att jag har hittat hela förklaringen till den mänskliga existensen och det har jag såklart inte gjort. Inte förklaringen till hela den mänskliga existensen, men nära på har jag funnit mina egna kall här i livet. Kall ja, faktum är att det är just kall, eller snarare kyla, som är en av de komponenter som gör mig lugn, glad och fullkomligt lycklig. Precis på samma sätt som att jag blir otroligt nöjd när jag får möjlighet att vistas i riktig tryckande värme.
Motpoler i det extrema, det är vad jag verkligen vill ha. Känslan av att ta ut sig nästan till bristningsgränsen under ett terränglopp en varm sommardag, för att sedan få njuta av den totala vilan liggandes på gräset efter målgången. Att äta så mycket mat att buken står ut i fyra hörn efter att i det närmaste mött svåra svältdöden en stund innan. Spela spotify i lurarna så högt att småöronen nästan trillar av och i nästa stund kliva in i skogens stora tystnad där bara djuren och jag får vara. Sitta i det aldrig sinande trafikkaoset på en viss balkong långt borta i väst och dagen efter bränna mil efter mil till den sovande stranden där det enda ljud som hörs är när delfinerna plaskar i havet.
Den totala njutningen kommer efter att man på morgonen, efter en allt för kort nattsömn, kämpat på sig alla skidkläder och en skyddsutrustning så komplett att till och med Sanna Tidstrand skulle blivit imponerad. Efter att man känt hur svetten börjar strila nedför ryggen och hur tinningarna dunkar innanför den torkskåpsuppvärmda mössan som korvar sig under hjälmen. Efter man avverkat den tio minuters raska promenaden i trånga pjäxor runt ömmande fötter, med skidorna korrekt burna på axeln med spetsarna framåt fast än att det inte är det lättaste sättet att bära ett par stålkantsprydda carvingmaskiner. Efter man dragit upp blixtlåset i jackan, spänt monsterskorna ytterligare, krafsat bort snökluttarna som under språngmarschen förvandlat monsterskorna till platåmonsterskor, trampat ner dito i bindningarna och man stakar iväg mot pisten. Kylan i det överansträngda ansiktet. Carvingskidan som svarar på trycket. Ljudet från snön. Då mår man som allra, allra bäst!
Och som min tidigare nämnda kloka lärare Urban frågade vid flertalet gånger: "vem är man?" Det är såklart jag!
Motpoler i det extrema, det är vad jag verkligen vill ha. Känslan av att ta ut sig nästan till bristningsgränsen under ett terränglopp en varm sommardag, för att sedan få njuta av den totala vilan liggandes på gräset efter målgången. Att äta så mycket mat att buken står ut i fyra hörn efter att i det närmaste mött svåra svältdöden en stund innan. Spela spotify i lurarna så högt att småöronen nästan trillar av och i nästa stund kliva in i skogens stora tystnad där bara djuren och jag får vara. Sitta i det aldrig sinande trafikkaoset på en viss balkong långt borta i väst och dagen efter bränna mil efter mil till den sovande stranden där det enda ljud som hörs är när delfinerna plaskar i havet.
Den totala njutningen kommer efter att man på morgonen, efter en allt för kort nattsömn, kämpat på sig alla skidkläder och en skyddsutrustning så komplett att till och med Sanna Tidstrand skulle blivit imponerad. Efter att man känt hur svetten börjar strila nedför ryggen och hur tinningarna dunkar innanför den torkskåpsuppvärmda mössan som korvar sig under hjälmen. Efter man avverkat den tio minuters raska promenaden i trånga pjäxor runt ömmande fötter, med skidorna korrekt burna på axeln med spetsarna framåt fast än att det inte är det lättaste sättet att bära ett par stålkantsprydda carvingmaskiner. Efter man dragit upp blixtlåset i jackan, spänt monsterskorna ytterligare, krafsat bort snökluttarna som under språngmarschen förvandlat monsterskorna till platåmonsterskor, trampat ner dito i bindningarna och man stakar iväg mot pisten. Kylan i det överansträngda ansiktet. Carvingskidan som svarar på trycket. Ljudet från snön. Då mår man som allra, allra bäst!
Och som min tidigare nämnda kloka lärare Urban frågade vid flertalet gånger: "vem är man?" Det är såklart jag!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar