Jag har alltid levt efter den enkla och för mig ännu enda sanningen om hur kroppens sammansättning uppstår och bibehålls. Den som i kroppen tar in mer energi än den gör av med går upp i vikt och den som tar in mindre energi än den gör av mig går följaktligen ner i vikt. Givetvis finns det en rad andra aspekter som kan spela in, till exempel muskelvolym och vilka träningsformer som bedrivs, men i de allra flesta fallen gäller dock min enkla sanning. Ur denna Min Sanning har jag i alla år gått i spinn och inte utan viss hårdhet i orden uttryckt mitt mantra: "den tjocke har själv tuggat sig till det". Ja, det kan låta grymt och även om det så klart finns undantag så är det nog så i de flesta fall, att människan i kroppen har tuggat sig till sin egen hydda.
Nu har jag sedan detta årtionde sparkade igång verkligen gett mig den på att jag ska återvinna kontrollen över min kropp. I lika många år, om inte kanske till och med många, många fler, som jag upprepat mitt tugga-sig-till-mantra, har jag hört att det kommer en dag då man plötsligt börjar lägga på sig. Jag har då förnöjt mumlat mitt mantra och själv tuggat vidare utan att min kropp svarat särskilt vresigt på min behandling. Jo, jag hade en period då jag jämförde mig med Gunde Svan. Inte på så sätt att jag jämförde mina skidkvalitéer med hans dito, min skidådra har luftats nog här senaste tiden för att alla som läst tidigare inlägg ska veta hur jag står i spåret (korsade skidspetsar!). Av någon outgrundlig anledning fick jag istället för mig att han och jag hade ungefär likvärdig energiförbrukning. Helt logiskt egentligen, klart att en elitskidåkande man på 190 centimeter med en träningsdos på typ 40 timmar i veckan gör av med lika mycket energi som en 163-centimeters tjej som tränar bandy tre-fyra gånger i veckan. Så här i efterhand kan jag väl erkänna att jag tänkte lite... fel? Eller ganska mycket fel. Hur som helst trodde jag stenhårt på detta och i den tron beställde jag helt enkelt en dubbel Calzone, ett helt jä-a tefat (!) när mina kompisar satt och gnagde på en Vesuvio och sparade hälften till matlådan efterföljande dag. Man kan lugnt säga att jag jag tuggade till mig ett antal kilon. Tugg, tugg bara och inget tefat blev kvar att stoppa i min matlåda inte.
Till slut gick i alla fall ett ljus upp för mig och jag slutade att jämnställa mig med Gunde. Resultatet lät inte vänta, minskat energiintag gav minskad vikt av min kropp, helt enligt min forna tro. Detta var ganska precis tio år sedan och jag var 17 år. Nä, jag kanske inte var 17 år, men jag var tio år yngre än vad jag är idag. När jag nu i inledningen på 2010 bestämde mig för att strypa mitt energiintag och verkligen sedan dess har tänkt på vad jag tuggat i mig denna första månad på året, så har det inte hänt någonting! Jag har inte direkt svultit mig, inte alls faktiskt, men jag har verkligen ätit bra och hälsosam mat som jag oftast lagat själv och ansträngt mig att få vardagsmotion utöver min vanliga träning. Men det händer inget! Ett halvt kilo i veckan trodde jag skulle gå hur lätt som helst, men där bedrog jag mig verkligen. Snarare ett halvt ner, ett halvt upp, ett halvt ner, ett halvt upp. Och ett halvt upp...
Skam den som ger sig! Denna kropp som uppenbarligen bestämt sig för att behålla alla tilltuggade kilon bara för att den passerat 30-årsstrecket gör mig bara mer motiverad att kämpa ännu hårdare. Nu ska jag fortsätta mitt tuggande på exakt samma sätt som jag gjort under januari, men jag ska skruva upp min träning så galet mycket! Alla mespass är ett minne blott. Nu ska mjölksyran flyta som aldrig förr!!! Usch, jag tycker det låter äckligt men det är faktiskt bara att bita ihop.
Fortsättning följer... Ska bara åka till Åre först och äta Schweizernöt och gå på after-ski!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar