När Fan blir gammal blir han religös...

Jag känner att det kanske blir lite väl många klyschiga "ordspråk" (?) i mina rubriker och de två senaste har dessutom haft en del kyrkliga inslag, men jag kan verkligen inte finna något mer beskrivande i denna stund.

Min ömma moder har under större delen av min uppväxt ägnat många, många timmar åt skidåkning på tvären. Var och varannan ledig vinterdag fann jag henne i köket, klädd i underställ som för att mentalt förbereda sig på den kommande skidturen, medan hon gnodde valla, strök med sitt vallastrykjärn och förnöjt nynnade på en liten melodi. Själv var jag föga intresserad av längdåkning, för att inte sanningsenligt säga att jag faktiskt var totalt ointresserad av denna utmärkta träningsform. Mina senaste längdskidor växte jag ut någon gång i slutet av 80-talet och sedan dess har tanken på att införskaffa ny utrustning inte överhuvudtaget korsat mitt medvetande. Totalt ointresserad, verkligen!

Den första förändringen av mina träningsformer kom när jag plötsligt en dag lovade en kompis att springa Stockholm Maraton med henne. Innan dess hade lagidrotten hållit mig i ett järngrepp, men i och med denna mara började jag sakta frigöra mig från det skruvstädslika tillståndet då jag bara kunde träna i grupp om minst fem personer. Löpningen ledde på en krokig väg vidare till lite mountainbike-cykling, sporadisk klättring och så låg jag plötsligt en dag i den där bocken och matade mil efter mil på asfalt. Att jag trillade dit på landsvägscykling förvånade mig egentligen inte, då farten och smidigheten hos landsvägscykling alltid har lockat mig. Jag vet till och med att jag flera gånger sa att jag aldrig skulle sätta mig på en racer eftersom jag då visste att jag skulle bli så biten att jag aldrig mer skulle vilja cykla på något annat än ett smalhjuligt fartvidunder. Och så rätt jag hade! Först provcyklade jag en racer runt kvarteret, några dagar senare fick jag låna en racer i 10 dagar och avverkade hetsigt omkring 50 Ekerömil på den. Sedan fanns inget annat alternativ än att vika ner mig för det skriande suget efter en egen racer och köpa en.

Det som nu har hänt, att Skid-Hemulens dotter så att säga fallit närmare trädet, kom till skillnad från racersuget som en stark blixt från klarblå himmel! Det var inte länge sedan jag här utförligt beskrev exakt hur dålig skidåkare jag är, efter att jag utövat min okunskap i Röbäcksspåren. Och ändå sker det! Trots min uppväxt där jag rakt igenom haft goda möjligheter att med uppbackning från ömma modern låta skidåkning bli en del i mitt liv, har jag ståndaktigt nekat denna sport, år efter år. Hur kommer det sig att jag plötsligt bara gör en kovändning och på ett oförklarligt sätt med en fruktansvärd kraft sugs rakt in i skidvärlden?! (Vinter-OS och två månader med snö, månne?!!) Denna kalla söndag, när jag sockerstinn efter en överdådig pannkaksfrukost stolpade in i en erkänt seriös skidbutik och sa "jag behöver allt!", tog sannolikt min träningsutveckling ytterligare ett steg uppåt i trappan. Eller så är det inte en trappa utan en linje som i samband med att jag utvecklade min löpning sakta började krökas, för att sedan böjas mer och mer ju fler utmaningar jag antog. Slutligen kommer linjen böjas så mycket att det istället blir en sluten cirkel och jag är i fullständig harmoni med min träning. Typ.

Tänk att skidmotsträviga jag fick ett så hastigt påkommet intresse för längdåkning!! Må det nu hålla i sig - jag har ju liksom investerat (eller snarare spenderat) lite i mitt nyupptäckta intresse. Frågan är bara vad som kommer härnäst på min att-göra-agenda för att ytterligare böja linjen en aning? Bara det inte blir simning, för det är jag om möjligt ännu sämre på än skidåkning och det måste finnas gränser på hur mycket man ska utmana sig själv...