Det känns så bra efteråt

Lyckans belöning efter ett riktigt bra långpass, det andra på två dagar faktiskt. Jag är inne i ett skönt flow av träning och nu hoppas jag att den känslan håller i sig ett tag och att min största motståndare, Förkylningen, behagar hålla sig borta ett tag. Kanske i och för sig lite överdrivet att påstå att jag är i ett flow bara för att jag lyckats genomföra två bra långpass på lika många dagar, men det känns bra och då väljer jag att förlita mig på den känslan. Jag har flyt!

Igår vaknade jag tidigt av att sovrummet i det närmaste badade i sol, rullgardin till trots, och efter dagar av grådassig himmel var detta väder varmt välkommet. Jag hade planerat att i min ensamhet cykla så långt jag förmådde och efter måndagens avbrutna pass (sockermänniskan riskerade att lösas upp av regndropparna som plötsligt föll ner över henne) gladde jag mig åt solstrålarna som väckt mig, studsade ut på gården, tvagade en nedsmutsad Columbus och klämde mig sedan ner i mina nya Assosbyxor.

Jag valde för ovanlighetens skull bort det kungliga låglandet med omnejd och styrde istället österut, mot Nacka och Ingarö. Efter cirka en mil iklädd väst var jag tvungen att inse att solen förvisso sken vänligt, men att den inte värmde särskilt bra och vinden gjorde sig dessutom konstant påmind. Tur att jag nu är en rutinerad, förutseende och välutrustad cyklist som inte bara lagt mina pengar på Assosbyxor, utan även på bra skalplagg. Ett kort stopp, montera fast ärmarna på västen, sedan var jag ostoppbar på min väg ut mot Björknäs brygga. Valet att åka i östlig riktning visade sig vara ett bra beslut, inte enbart som omväxling utan även för vindens skull. Jag hade vinden mestadels mot mig hela vägen ut och (i detta fall även) följaktligen i ryggen när jag vände hemåt igen. Skönt att både himlen och vinden kan vara konsekvent för en gångs skull och inte flexa lite hur som helst som annars ofta sker. 92 kilometer (Umeå-Lövånger) tillryggalade jag och det kändes bra i stort sett hela rundan och faktiskt även efteråt. Ingen sömnsjuka som pockade på min uppmärksamhet, något som annars för mig brukar vara synonymt med post-långpass.

Nu sitter jag dock här och smånickar lite, efter dagens långpass med mina apostelhästar och den ljusa kenyanskans goda sällskap. Vi möttes upp i Huvudsta och sprang en runda som jag igår lite slarvigt mätt ut skulle vara knappt 20 kilometer. Benen kändes fräscha från gårdagens tur, men jag kände viss oro över att springa med henne. Hon har ju ett galet löpsteg och springer egentligen över min förmåga, men jag lyckades hålla i ganska bra ändå. Dock var jag relativt fåordig de sista typ 15 kilometerna... Det är ju inte för intet som vissa som känner mig i ansträngningssammanhang kallar mig för "Sur-Ida"! Två mil från Huvudsta var nog långt för att via Sundbyberg och Solna ta oss vidare runt Brunnsviken och tillbaka. När vi kom tillbaka, vinkat hej då och jag satte mig på cykeln för att trampa de två-tre kilometerna hem var jag innerligt tacksam för att det började med en lång nedförsbacke. Jag var skapligt trött i buggarna!

Lunchen som jag efter hemkomsten belönade mig med toppades av ett rykande färskt nummer av Kadens, som jag glatt bläddrade i samtidigt som jag fyllde upp mina depåer. Imorgon kommer jag att ha träningsfritt och jag ska njuta den första dagen på mina 4-dagarsledighet till fullo, med rosa skumsvampar och avslappningsövningar. De här två dagarnas pass har stärkt mitt självförtroende inför såväl Vättern som Varvet. I alla fall lite...