Igår tog jag tidigt på morgonen pendeltåget ut till Bålsta för att delta i mitt livs tredje cykellopp. Precis som när jag cyklade omkring i Delsjöområdet sken solen, kungen vajade, flaggorna var där och allt jadi-jadi och jag verkligen kände att det var en bra dag att tillryggalägga tvåsiffrigt antal mil. Som den cykeltävlingsrookie jag är kändes det nästan som att stoppa huvudet i lejonkulan när jag rullade in i startområdet där garvade, i huvudsak ganska gamla och framför allt nästan enbart manliga cyklister stod och taktikpratade. Jag kände mig extra dum när jag precis innan start insåg att jag var den enda cyklist, sånär som på tjejen jag haft sällskap med på tåget och som inte heller var överrutinerad tävlingscyklist, som hade nummerlappen på bröstet istället för, som alla andra, på ryggen. Snabbt och ganska diskret hjälpte vi varandra att åtgärda pinsamheten.

Strax efter 10.00 rullade jag iväg tillsammans med alla andra cyklister som avsåg hålla 28-32 km/h. Tror jag i alla fall, speakerrösten nådde inte riktigt fram till min hjärna, men jag tror ändå att jag prickade in den gruppen. Min taktik var enkel och olik mig (i alla andra cykellopp har jag nämligen gärna gått upp och dragit för att sedan krokna totalt och lämnats vind för våg); jag skulle nu bara sitta med, låta alla andra göra jobbet och själv behagligt inkassera 11,5 mil till min träningsstatistik. Till en början gick det planenligt, jag satt med och lät mig inte stressas av att farten ibland var onödigt låg, att täten inte verkade trampa i nerförsbackarna och att minsta backe drog ner hastigheten ytterligare. "Sitt bara med" var mitt mantra och oj vad jag upprepade det där jag "satt med".

Efter dryga 20 kilometer var första depån och jag förvånades hur många som gick in i den. Många valde dock till min lättnad att ignorera den och jag kunde fortsätta att upprepa mitt mantra. Efter cirka en timme började det gå allt ryckigare och jag blev fundersam över vad tätgruppen höll på med där framme. Från min plats långt bak i ledet kunde jag se att det var flera klubbcyklister som låg därframme och i min enfald trodde jag att alla som kör för en klubb bör ha något som kan liknas med vana och rutin, men jag undrar jag... Mitt mantra liksom fastnade någonstans mellan hjärnan och en backe när jag insåg att jag oundvikligen avancerade i ledet. 1.27 in på det estimerade 4-timmarsloppet konstaterade jag att jag låg längst fram i klungan med ett rejält gubbhäng på bakhjulet. "Det är bara att köra" tänkte jag, drev upp farten och lät mitt mantra fladra iväg långt bakom mig. Min stora lycka var att många hängde på, dock inte många från den cykelklubb som tidigare stått för farthållningen. Märkligt.

Vid 50 kilometer var det återigen dags för depå och om det var många som stannade på den första dito, så verkade i princip alla vilja gå in i på detta stopp. Jag vände mig till en 50+are och frågade om han skulle stanna. Han svarade till min stora lycka nekande, så tillsammans med honom och tre andra 50+are, varav en hjälte på någon slags citybike, fortsatte turen runt småvägarna på Upplands slätter och skogspartier. Det var en fin tur med kringelkrokiga vägar, med skaplig ruljans på dragningen i vår lilla klunga och jag kunde till och med unna mig att njuta av den för mig okända landsbygden vi åkte i. Hela veckan efter Varvet kände jag mig på något sätt urlakad och liksom tom på något som kroppen egentligen brukar ha i sig och flera nätter hade jag vaknat med sjuk kramp i vaderna. Därför hade jag under lördagen pimplat i mig rejält med Vitargo och i flaskorna för dagen körde jag enbart Vitargo i två olika styrkor, inget vatten. Mitt sug efter just vatten, vatten, bara vanligt vatten blev ju längre loppet led allt starkare och jag var helt inställd på ett snabbt vattenstopp på den sista depån. När den så plötsligt uppenbarade sig hade jag ungefär tre sekunder på mig att besluta om jag skulle stanna själv där och hoppas kunna åka med det 15-tal åkare som stod och hängde i depån eller om jag skulle fortsätta med min trygga 50+grupp. Fortsatte, såklart! Bra val, hade jag stannat hade jag nog fått ringa bärgningsbil.

När knappa två mil återstod vände sig en av mina 50+are om och konstaterade att tåget snart skulle komma. Depåhängarna närmade sig sakta men säkert och när de väl hann ikapp var det bara att hänga på. En skön avslutning på ett skönt lopp - jag satt bara med. Tills vi kom till en långseg backe och jag tyckte mig ha bättre tryck i benen än de andra. Då var jag bara tvungen att gå om alla för att sedan kunna ligga längst fram och tungtrampa i utförslöpet. Grymt skönt! Visserligen blev jag upphunnen och omkörd av några depåhängare innan målet, men vad gjorde väl det?! Jag och två av mina 50+are rullade tillsammans över mållinjen 3 timmar och 45 minuter efter att vi lämnade startfållan.

Jag tackar för gott sällskap och pålitliga 50+are! Hänger hellre dem i granen än de ryckiga klubbcyklisterna, helt klart! Ensam är verkligen inte stark när det gäller cykling, fast det visste jag ju redan men ändå...