Aston VS Volvo

Så ska jag äntligen igen få titulera mig bilägare. Verkligen på tiden faktiskt, tänk att jag har klarat mig utan bil i över tio år! Senast jag hade bil kom jag nog undan med blotta förskräckelsen, med tanke på vilka vrak det var jag for omkring i. Den första egna bilen var en liten Nissan Cherry med otroligt vinröd inredning och med en vid handbromsen placerad spak som öppnade och stängde bakrutorna. Bra detalj! Den hade jag i några veckor innan jag en regnig fredagseftermiddag stillaståendes i en bilkö blev påkörd bakifrån. Ingen större smäll, men aset som bankade in i mig var en Volvo 240 från helvetet och min studs in i framförvarande bil knycklade ihop min fina Cherry till ett dragspel. "Inget som går att laga" fick jag senare besked om och jag fick se mig om efter ett nytt åkdon. Tydligen hade jag då någon slags Nissan-låsning (en av mina märkligare låsningar må jag säga!) för även ersättningsbilen var av det märket. Jag passade dock på att gradera upp mig en storlek. Stanzan som jag köpte hade om möjligt en än mer vinröd inredning, men den fiffiga anordningen till bakrutorna saknades dessväre. Den farkosten tuffade jag sedan omkring i ett tag, men när mina lagkamrater klagade på att de på väg till och från träningen var tvungna att hålla i dörrarna då dessa inte gick att stänga vid minusgrader insåg jag att det var dags för skilsmässa. Uppbrottet var okomplicerat och smärtfritt och i flera år förundrades jag över hur jag hade kunnat äga två så skruttiga bilar under flera år utan att det kostade mig en enda krona. Det var något med det uppskattade värdet på den krockade bilen som jag hade att tacka för det...

Jag har tappat räkningen på hur många timmar jag denna underbara, vita vinter åkt kommunalt med skidorna under armen och hur många gånger jag skakat som en blöt hund av köld när jag har språngmarchat från Karlbergs pendeltågstation med siktet inställt på hur en varm dusch ska kunna föra mig tillbaka till livet igen. Förra året räddades jag sannolikt av nyhetens behag med skidåkning och jag stod ut med såväl att åka kommunalt som att skida i dåliga spår, men i år har detta eviga kuskande förtagit en del av det roliga med skidåkningen. Vetskapen att snön faktiskt är vitare på andra sidan och för all del säkert även av bättre kvalitet har gjort mig lite skidbitter och det måste såklart botas. Därför detta bilinköp och därför slår vi till på ett schabrak till fordon. In ska där lastas skidor av alla tänkbara modeller, cyklar, hundar, människor och annat som kan vara trevligt att köra omkring på. Jag lovar och svär att det ska vara med ett leende på läpparna som jag glider omkring i kvarteren och söker parkeringsplats. Inget ska få förta den känsla av flexibiltet som denna, vad som sannolikt blir den minst lönsamma affären på många år, införskaffning medför.