...och går på stadens gator som en vanlig man. Det finns också tillfällen då Hon som tränar lämnar löparsptråken och beger sig till en illaluktande gympasal för att spela fyramannainnebandy i Korpserien. När detta sker, vilket det gjorde ikväll, så kommer oftast den galnaste tävlingsinstinkten, på gränsen till osmaklig för att tillhöra en 35-åring, fram. Kvällen till ära var det fyramannainnebandy i dess korrekta bemärkelse, då vi inte hade några avbytare och var tvungna att spela båda matcherna non-stopp. Blodsmaken i munnen och muskelskakningarna som drabbade i princip hela kroppen infann sig nästan omedelbart och sedan gällde bara att uthärda. Första matchen förlorade vi med två mål, men då hade motståndarna fem (!) avbytare och rullade runt bra med sina byten. När vi så i andra matchen skulle möta tabelljumbon var vi ordentligt övertända. Det gick ju sådär... Vi låg under i princip hela matchen men med kämparglöd och järnvilja lyckades vi först i slutskedet hämta upp oss till 7-7 för att sedan i slutsekunden pricka in segermålet. Segerruset var nästan i klass med de jag känt efter att vi vunnit SM-guld och eftersom vi dessutom spelade i vårt blågula Sverigeställ är jag nästan benägen att uppgradera glädjeruset till att motsvara ett EM-guld. Eller varför inte ett VM-guld...?
Nu när jag har segerns sötma i mitt färska minne känner jag ett sug efter mer och helst skulle jag vilja vara med i någon tävling redan imorgon. Helst då en tävling där alla är lite sämre än jag, så att jag inte riskerar att förlora, för det har jag verkligen ingen lust med.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar