Vinter går mot vår

Under gårdagens besök i gymmet insåg jag att det nu är hög tid att trimma upp benmuskulaturen inför cykelsäsongen som snart står för dörren och jag hastade mig därför igenom knäböj och utfallsgång med stela ben som resultat idag. Jag spann idag vidare på vårtesen, skippade för första gången sedan typ november långkalsongerna under tightsen och begav mig lätt i klädsel och sinne iväg på första tempopasset på år och dagar. Två uppvärmningskilometrar följdes av 5 kilometer (4 830 meter för att vara exakt) i så högt tempo jag förmådde. Redan femhundra meter efter farthöjningen flåsade jag som en överviktig gammal bulldog, men jag bet ihop, trampade vidare på min utstakade runda och kom fram till mitt mål inom en rimlig tid. Harvandet i diverse skidspår verkar ändå ha gjort någon slags nytta, även om jag nu har en ganska jobbig period framför mig innan jag kan göra en mil på en med mina mått mätt acceptabel tid.

Vårbenträning, vårspringklädsel och folk som styr barnvagn iförda solglasögon är helt klart vårtecken, men skidbiten som jag är (trots vissa motgångar i spåret på sistone) känner jag mig ändå en aning ambivalent inför bytet av årstid. Jag tycker liksom inte att jag är helt klar med vinteraktiviteterna än. Införskaffandet av Free Luv har nog en viss inverkan på min tveksamma inställning till våren, men även om det inte hade skett hade jag nog kunnat tänka mig bara lite, lite längre vinter... Skönt att jag fortfarande har några skidstunder att se fram emot innan våren är definitiv.

När så lattemammorna på stan förtvivlat petade ner sina oversized-solglasögon i den på barnvagnen dinglande Tibuktu2väskan och stressat drog ner gardinnen för vagnen så att inte barnet där inne skulle få de nedsinglande snöflingorna i trynet log jag i mjugg. Jag kan inte hjälpa det, men jag är verkligen ett decemberbarn!