Måndagslångtur - check!

Bra idé att i förväg berätta att jag avsåg att ge mig ut på långcykling! Det fungerade verkligen som en svidande piska (vissa använder hellre morötter, men jag tror mer på bestraffning) att veta att jag gått ut i cyberrymden med att jag skulle köra långt. Hur pinsamt vore det inte att tvingas erkänna att jag inte alls cyklade någon långtur, utan att jag istället tog en fintur med fikastopp på ett idylliskt placerat café, där jag åt Napoleonbakelser och drack läsk?!!

Nu slet jag istället som en kuvad travhäst under piskan som ven över mig i 3,5 timme. Två stopp tillät jag mig; det första när jag drog en tvärnit på macken och på mindre än 30 sekunder fyllde min vattenflaska och det andra när jag efter fem kilometers rak motvind slitit mig ut till vändpunkten på Björkö. Där kostade jag på mig, under övervakning av en rastande busschaufför, att kliva av Columbus och i två lugna minuter mumsa på en klibbig Vitargokaka. Lite svagt att ta två raster på en 104-kilometersrunda, men lite lyx får man faktiskt unna sig en ledig måndag.

De första 60 kilometerna hade jag skapligt tur med vinden, bortsett från Björkviksvinden som blåste in från Mälaren och bromsade upp min stora kropp. De avslutande fyra milen var däremot en ren och skär kamp och min medelhastighet sjönk som en liten gråsten. Nu sa jag i och för sig i förra inlägget att det var tiden och inte milen som var det viktigaste, men jag är ju som bekant inte bara slav under piskan, utan även under allt som har med tidtagning, snitthastighet och liknande att göra.

Nu ska jag göra en inventering av frysen och se om den fortfarande innehåller delar från GB:s favoritlåda...