När den nya veckan kickade igång gjorde jag mitt bästa för att skaka av mig sviterna av bling-blinghelgen och den vackra, soliga måndagskvällen ägnades åt att ekipera min lilla syster (som sagt; inte lillasyster - bara en liten syster) i blöjförsedda tights, placera henne på Bianchi och sedan dra henne runt Lovön. Eller dra och dra, hon trampade på ganska bra själv och till min stora systerglädje satt hon riktigt bra på den gröna italienaren. Tanken med rundan var mest att köra in mina nya däck och få lite cykelglädje inför den annalkande helgen. Benen ville jag spara till Parloppet, som stod på tisdagens schema.När Parloppets startskott ljöd i Hagaparken (har ni tänkt på att jag mest bara rör mig i kungliga områden... Jag måste ha påverkats av något...) skuttade jag förskräckt iväg över det tuviga fältet. Min lagkamrat såg jag såklart inte, tävlingen är upplagd så att "paren" springer åt varsitt håll på samma bana för att senare under loppet mötas och vinka till varandra för att slutligen gå i mål i samma målfålla, men jag anar att hon satte av i en väldig fart med sina karaktäristiska långa, lätta kliv. Jag frustade mig runt på 20.27, vilket jag egentligen är nöjd med då det dels var personbästa på distansen, dels då jag fokuserat mest på cykling senaste månaden, men det kändes ändå bittert att vi förlorade segern i damklassen med 20 sekunder. Att sedan min parhäst var en precis minut snabbare än jag runt banan ger ju heller inte en sötare smak i näbben... Känns verkligen som att det var min torsk, uff!
Om hon inte hittar en ny vapensyster till nästa år så lovar jag att putsa ordentligt på löparformen inför nästa års upplaga av loppet...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar