Imorgon återgår jag till träning och sund kosthållning, efter en vecka av utsvävningar i den underbara gastronomiska världen och med en puls som aldrig överstigit 110. Vätternkaramellen är slut och jag tar nya, ej ännu klargjorda tag med träningen.
Jag liknar en stundtals felprogrammerad kameleont, som vid vissa tillfällen antar helt fel ton och istället för att nå syftet att smälta in i miljön utgör jag plötsligt en extremt uppseendeväckande färgfläck. Oftast behåller jag dock mitt rätta kamouflage och smälter in i situationen så till den grad att jag nästan upphör att existera. Ibland händer det ändå att jag tappar min kameleontdräkt och blottar mitt inre där en ganska rolig prick hålls, med galna övertygelser om vad som är rätt och fel, för andra människor, men främst för sig själv. Min humorism, inlindad i allt från bomullslen till drypande sarkasm och ironi, uppfattas sällan av mottagaren. Istället ser den en allvarsam människa med ett mörkt inre där dystra och bittra tankar vilar. Fel om du frågar mig! Min enda störning är min syn på träning; jag tror, eller är snarare vansinnigt övertygad om, att jag kan leva mitt liv genom träning och att jag därigenom ska nå framgång på alla plan i livet. När jag för stunden lever i min övertygelse, alltså tränar, får jag ofta tag i trådstumpar som sticker fram ur gigantiska trasselsudd, vilka jag nu här ämnar att om inte nysta upp i alla fall reda ut en aning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar