Shit, vad jag betar av tävlingar! Värsta flytet jag är inne i ju! Igår ställde jag plikttroget upp för mina kollegor och anslöt mig till de 16 000 (!) andra tjejerna, kvinnorna, damerna, tanterna och alla andra som samlats för detta vårjippo som trots allt vilar på en bra grundtanke. Eftersom detta är ett lopp för kvinnor och kvinnor enbart förekommer ingen tidstagning, då det kan tänkas skrämma bort deltagare... Vi 100-200 damer som avsåg att springa de fem kilometerna på 19 minuter eller snabbare var därför hetare än någonsin på att starta våra klockor när startskottet ljöd. Är det inte fantastiskt att Stockholm med omnejd har så otroligt många snabba löpardamer? Jag undrar var alla håller hus och var det bedriver sin träning, för det är inte ofta jag ser någon så snabbfotad lady i mina trakter och då är mina trakter ändå ganska vidsträckta. Själv kände jag mig aningen skamsen när jag tryckte mig fram till absoluta främsta startledet eftersom jag i ärlighetens namn siktade på en tid precis under 21 minuter.

Det är faktiskt ganska kul att springa kortare lopp. Det psykologiska tänket under loppet övergår så snabbt till ren löparglädje, eftersom att nedräkningen av loppet kommer så tidigt. 1-kilometersmarkeringen, 2-kilometersmarkeringen och när man sedan passerar nästa kilometermarkering så har man redan sprungit mer än hälften och är nästan i mål.

Startfältet tunnades ut snabbt och efter ungefär halva loppet hade jag skapat mig en hygglig bild av vilka löpare jag hade att tampas med och hur jag kunde dra nytta av dem för att i slutänden sko mig på dem. Eller egentligen inte, jag mest bara sprang så fort jag trodde att jag kunde och hoppades att det skulle ta mig i mål innan klockan slagit 21 minuter. Ungefär 500 meter innan mål hörde jag någon närma sig bakifrån och snart knatade en tjej förbi mig. Trots att jag är kvinna och alltså inte gillar tidtagning och resultatlistor, kände jag hur tävlingsinstinkten vaknade till liv på allvar inom mig. Jag vred upp takten och lyckades komma upp jämsides med henne lagom till rakan in mot mål började. Hon svarade direkt med en fartökning, men jag sa åt mina korta små köttbulleben på skarpen att de skulle trumma mig det snabbaste de kunde över mållinjen. Dagen till ära löd de mitt kommando och trampade och trampade och trampade mig framåt vilket gav mig en avgörande lucka på 1-2 meter. Jag gjorde allt jag kunde och gick segrande genom duellen. I tävlingen om sjätte eller sjunde plats. En mycket viktigt kamp!

Nu ser jag förväntansfullt fram mot nästa batalj, som även den mäter 5 kilometer. Parloppet avgörs om 12 dagar och då kommer duon De okända att springa för heder och berömmelse, med en galet tävlingsinriktad dam åt vardera håll. Den av de två i duon som inte är jag lär få pinna på ordentligt om vi ska mäkta med att få en sammanslagen tid under 40 minuter, då jag ser det som högst osannolikt att mina köttbulleben kommer klara av att bära mig runt banan snabbare än 20.30. Intervallträning väntar framöver, det är ett som är säkert.